Jag har tänkt rätt mycket enda sedan jag berättade om vårat missfall. Var det smart? Eller var det dumt? Jag har fått lite frågor varför jag berättat om det, och för mig är det så självklart. För mig handlar det inte om att det är tabu, för det är det inte. Missfallet hände och det var en jävligt jobbig period i mitt liv, det tog 10 gånger hårdare än jag någonsin hade kunnat tro. Det var så psykiskt jobbigt att gå från världens gladaste tjej till att bara vilja ligga hemma och gråta. Hela livet sattes på paus men idag mår jag så bra. Innerligt! Missfallet är en del av mig och det har gjort mig så jävla stark och insett mitt värde. Många peppade mig under den här svarta perioden att allt händer av en anledning och allt har sin tid. Men, i stunden är det omöjligt att tänka så. Först missfallet, till vilken nytta? Och ett par veckor senare dog våran katt Roger som verkligen var som våran bebis. Ni som är djurvänner förstår.
När jag var inne i det kunde jag inte se anledningen till att vi fick missfall, idag ser jag det med andra ögon. Jag ser dock fortfarande INGEN som helst anledning till att Roger dog mer än att vi nu fått älskade Love men om jag så kunde ge 1 miljon skulle jag göra det för att få ha 3 katter <3
För att komma tillbaka till missfallet. JAG har i alla fall märkt stor skillnad sedan jag berättade om det. Jag är så himla öppen med allt annat med mina vänner så det kändes helt naturligt att berätta om detta. Hjälpte det så mycket som en person som också gått igenom missfall så är jag superglad! Missfall sker hela tiden och idag ser jag att det var ett ont måste som min kropp var tvungen att sköta och jag är superstolt över min kropp som klarat detta!
Nu ser vi framåt istället! När som helst nu blir jag faster och det känns som världens största vinstlott här i livet! <3 <3 <3
